Ett meddelande från min pappa

De som känner mig så vet ju att jag tycker om att resa och besöka nya platser. Oftast så kommer de här resorna ganska spontant til mig. Vissa resor kommer som ett budskap från ovan. Ibland får jag en känsla av att jag måste till ett visst ställe. Det finns något som jag måste se eller besöka. En sådan resa gjorde jag förra helgen.

För en tid sedan då jag körde hem från Åbo kom en tanke till mig. Jag måste till lappland. Till det svenska lappland. Jag vet inte varför, men något skulle ha mig dit. Det har varit en stressig period i livet senaste tiden. Mycket som jag grubblat på, flera saker jag funderat hur jag ska orka och klara av. Vi har alla dessa perioder i livet och de kommer för det flesta av oss.

Jag talade med min kombis, Babu. Han var genast med på noterna och vi började fundera när vi skulle åka. Resan blev ändå i sista minuten. Bestämde osss på måndagen att på fredag åker vi. Vi tog också en annan vän med oss.

Jag hade redan på klart vart jag skulle. Jag vill till svenska fjällen, men det ville inte de andra. De ville till Tromsø i Norge. Så jag gav efter och vi åkte dit. Hela tiden kändes det som jag sökte något. Jag kände mig ovanligt irriterad när vi körde dit och jag vet inte varför. Kanske det var stressen som jag har just nu.

Vi kom till vår destination och vi campade på en strand i Sommarøya. På morgonen var jag ännu mera irriterad. Kanske mest för att jag inte sovit så många timmar och det hade börjat storma. Mina vänner hade flera platser de ville besöka och jag ville bara fortsätta köra. Jag kände att det var inte här jag skulle vara.

Vi körde från Tromsø på söndag eftermiddag. Vi planerade att åka mot Finland. Det var ett mycket varierande väder. Ibland sken solen lite mellan rengskurarna.

Det magiska berget

Vi stannade vid en liten parkering längs med vägen. Berget bredvid var helt magiskt och vackert. Vi gick upp på en liten kulle och njöt av utsikten.

På andra sidan vägen hördes ljudet från av vattenfall. Man kunde se skymten av det mellan träden. Vi gick dit för att titta. Där bredvid fanns ett stängsel där man brukar ha djur på sommaren och jag såg att det var stängt så jag kom inte närmare vattenfallet. Vi satt en stund och tittade på vattnet som rann från det stora vattenfallet.

När vi skulle gå tillbaka till bilen såg jag två vandrare som kom gående längs med vägen. Såg att de gick mot stängslet och jag tänkte, nej dit kommer ni inte. Det är ju stängt. Plötsligt var det öppet. Hur såg jag att det var stängt? De gick igenom och upp mot berget. Jag följde efter för jag ville titta på det stora vattenfallet. Jag gick några meter från dem. Såg att de stanna och titta på en skylt på ett träd. Jag började titta runt och plötsligt så var vandrarna borta. Jag vet inte vart de försvann.

Jag forsatte att gå. Ljudet från vattenfallet var högt. Ju närmare jag kom ju starkare blev bruset. Efter en stund började jag höra ett litet pollrande ljud som slog igenom vattenfallets starka brus. Det kom från andra sidan. Där fanns en annan stig. Då skedde det magiska. Solen började skina. De gröna löven i träden längs med stigen lyste upp och gav den vackraste klargröna färg jag har sett. Solstrålarna som lyste ner mot stigen kändes som ett välkomnande. Ett välkommen hem. Jag gick längs med stigen och kom till en vacker och helt magisk plats vid den pollrande bäcken.

Jag kände hur allting inom mig släppte.  All ångest, sorg och oro bara rann iväg tillsammans med bäckens rinnande vatten. Tårarna började rinna. Jag var tvungen att hålla mig fast vid ett träd. Jag blundade och kände hur energin från bäcken, den varma solen och trädet gick rakt in i mig. Jag kände att jag inte var ensam. Det var en bekant energi som kom till mig. Det var min pappa. Jag såg honom när jag blunda. Han log till mig med sitt varma leende. Det var hans kärlek och varma energi som kom från trädet jag höll om. Jag stod där i fem minuter, men det kändes mycket längre. Det var som om tiden stannaden för en stund. Jag öppna mina ögon, tittade på vattnet som sakta rann ner för berget. Jag drack lite vatten från bäcken och tackade för att han kom.

Jag vände mig om för att börja gå tillbaka och då plötsligt försvann solen och det började regna. Då kom tanken till mig, nu är jag klar. Nu vill åka hem. Längtan hem blev så stor att vi körde nästan hela vägen hem den dagen. Jag visste varför jag skulle hit till bergen. Jag hittade vad jag sökte. Jag fick mitt meddelande från pappa. Nu var jag klar.

Väntat på svar från min pappa

Jag har flera gånger bett om att få ett tecken från min pappa. Ett tecken som visar att han är med oss. Några dagar innan han dog så besökte jag honom på sjukhuset i Karleby. När jag skulle lämna honom så satte jag mina händer på hans axlar och sa “vi ses snart”. Tre dagar senare dog han. Det var sista gången jag såg honom.

På begravning samlades vi i kyrkan för att ta farväl. Det var en grå och regnig höstdag. Vi satt i kyrkan och lyssnade på prästens tal. Mot slutet av ceremonin då prästen satte sanden på kistan, kom ett klick från altardörren och den öppnade sig och en varm solstråle lyste på kistan genom kyrkfönstret. Min bror viska till mig; jag visste att han skulle se till att vi får bra väder när vi ska till gravgården.

På minnesstunden när vi skaka hand och välkomnade folk så kom en bekant till familjen som jag inte hade sett på flera år. Han stod rakt mittemot mig och satte sina händer på mina axlar och sa; nu har jag gjort det som jag blev tillsagd att göra. Han förklarade att min pappa kom till hans dröm förra natten och sa att; gå och sätt händerna på Kajs axlar och säg till honom att “vi ses”. Det var ju det som jag gjorde sista gången jag träffa honom före han dog.

Händelsen i Norge ser jag  som ett tecken från honom. För ett par veckor sedan under en meditation bad jag om tecken från honom.

I kyrkan lyste han upp kistan och öppnade dörren. På samma sätt som han här öppnade grinden och lyste upp min väg till bäcken. Trädet som jag kramade om var pappas sätt att förmedla sin kärleksfulla energi till mig.  Som att sätta händerna på axlarna.

Pappas budskap känner var att han alltid är med oss var vi än går.

Jag finns inte här,  men jag visar dig alltid vägen
Du känner min kärlek genom solens varma strålar
Du hör mitt hjärta slå från bäckens behagligt porlande vatten
Du känner min närvaro genom trädens stam
För att se mig behöver du bara blunda

Jag filmade lite vid den heliga platsen och bad min gode vän, Lotta att göra ett musikklipp till videon. Jag bad henne att göra musiken precis som hon känner. När jag fick höra den så rann tårarna igen. Det var som om jag hade hört den förut.

Kaj

 

2 Kommentarer

  1. Tack för orden, tankarna och känslorna. Rörd och berörd.

  2. Catharina

    Jättevackert Kaj och ja ….det berörde.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*